Sitter just nu på jobbet. Kaos i huvudet och en känsla av panik i kroppen. En känsla av att bara vilja åka härifrån.
Pratade med mamma nyss. Pappa har legat inlagd på Långbro sedan en dryg vecka tillbaka. Han fick en högre dos smärtstillande och blev virrig som en senil gammal farbror så läkaren tyckte han skulle läggas in. Idag fick jag veta resultatet av röntgen han gjorde för 1½ vecka sedan. Och trots att jag har försökt förbereda mig på dåliga nyheter blev det ändå en chock.
Cancern har spridit sig. Till levern. Och de tror att den kan ha spridit sig även till halsen. Och att det är därför han är så hes.
Min mamma, som inte öppet pratar särskilt mycket om känslor, rädslor och tankar, sade för första gången under den här resan att "nu är det nog inte så långt kvar".
Jag är antagligen i chock för jag håller liksom ihop. Utåt sett är det nog ingen som märker. Jag svarar i telefon och är lika proffsig och tillmötesgående som vanligt. Och hjälper kollegorna med vanliga saker. Precis som vanligt. Och samtidigt känns det i kroppen som om jag hade druckit 3 liter kaffe. Jag skakar. Kan inte hålla en tanke, allt liksom bara snurrar i skallen.
Kämpar på någon timme till, sen måste jag hem. Till min köksrenovering. Och min son som ligger hemma med brutet ben och inte klarar sig själv. Till ett pågående yttre kaos, som nu också är ett inre.
