Hasses Dotter

Min pappa har alltid varit den där stora, starka, stabila mannen. Med full koll på allt, ordning och reda i allt han tog sig för. Han ställde alltid upp för andra. Tog hand om sina föräldrar i hela sitt vuxna liv. Skötte bilar, hus, tomt exemplariskt och var alltid i farten. Han satt verkligen aldrig stilla. Hade inte tid att känna efter så mycket. Kanske var det därför han väntade så länge med att undersöka varför han hade ont i ryggen och nacken.

 

Våren 2007, samma år jag skulle gifta mig, fick vi så beskedet. Att värken han hade i ena axeln, som inte gav med sig och till slut blev undersökt, att den berodde på att metastaser spridit sig. Från prostatan, upp genom skelettet och ut i nacken och axlarna.

 

Jag såg allt i becksvart. Jag trodde det var över. Jag visste vid det laget inte någonting om prostatacancer. Men jag tänkte att om det hade spridit sig så långt kunde det aldrig sluta väl. Pappa behandlades omgående med hormoner. Och till vår stora glädje svarade han osannolikt bra på behandlingen. Jag minns hur han stolt som en tupp visade upp sitt nya hårsvall. Pappa, som länge varit tunnhårig, fick av hormonerna en extra skjuts i hårproduktionen och plötsligt var flinten inte längre synlig. Jag minns hur han skojade om det, och hur han nog faktiskt kände sig rätt nöjd. Där och då. För snart 8 år sedan.

 

Tiden löpte på, så där som den ju alltid gör. Ett par år gick och pappa mådde ändå ganska bra. Efter en tid började värdena stiga, trots hormonbehandlingen och man fick sätta in andra metoder. Han har både strålats och fått cellgifter. Effekterna av det har varit blandade, och ibland har värdena sett bättre ut en tid, för att sedan åter börja stiga. Förra året fick han cellgifter i ett par omgångar. Cancervärdena sjönk, men påfrestningen på kroppen blev för stor och man var tvungen att sluta med behandlingen.

 

Idag, 8 år efter beskedet, står vi i ett läge där man inte längre kan bromsa sjukdomen. Värdena tyder på att den sprider sig och ingenting biter på cancern. Idag är pappa inskriven hos ASIH, Avancerad Sjukvård I Hemmet, som hjälper honom med det mesta kring hans sjukdom. Han bor ännu kvar hemma men vi vet alla att det nu bara går utför. Han blir successivt bara sämre och sämre. Nya symptom dyker upp, han äter kopiösa mängder läkemedel, läkemedel som ger biverkningar, som i sin tur måste dämpas med andra läkemedel.

 

Min blogg ska få vara min ventil. Ett sätt för mig att få ut mina tankar, min oro och min sorg. För ja, jag sörjer min pappa. För att jag saknar den pappa han en gång var, för att jag lider varje sekund jag är med honom för att han mår så fruktansvärt dåligt, för att jag inte kan göra något för att ändra på det som är på väg att hända. För att han är min pappa, och för att jag älskar honom så.

 

Kanske kan någon annan i min situation hitta hit och kanske, kanske, finna lite tröst i att vi inte är ensamma.