Det låter så hårt när jag säger det, men jag börjar tro och känna att väntan på det där telefonsamtalet nästan är värre och svårare att hantera än sorgen som jag förväntar mig kommer att skölja över mig när pappa slutligen går bort.
Jag går nu med en konstant stress i kroppen i väntan på att någon ska ringa och säga att det är över. Eller att det är bråttom att vi kommer. Jag går på helspänn hela tiden, lämnar inte telefonen en sekund, har konstiga tvångstankar och måste kontrollera om och om igen att jag inte har råkat stänga av ljudet på mobilen. För tänk om jag missar om det ringer!?
Jag sover jättedåligt på nätterna, vaknar stup i kvarten med panikkänslor och har svårt att somna om. Varje dag på jobbet känner jag en stark press över att "bli klar", att jobba färdigt med ALLT, för tänk om jag inte kommer tillbaka imorgon? Jag vet att jag borde ta ett förberedande snack med min chef om det, så att det finns en plan för hur saker ska skötas när och om jag blir borta ett tag. Men chefen är så upptagen med annat hela tiden, jag tror knappt han andas mellan alla möten han springer till och från. Och egentligen, om man ser det rent krasst, så är det bara ett jobb. Och det är egentligen inte mitt ansvar att se till att det funkar när jag är borta. Så det borde ligga i hans intresse att bjuda in till ett sådant samtal. För han vet hur kritiskt läget är.
Mamma hälsade på pappa i måndags. Läget var oförändrat. Jag har nu inte varit där på 1½ vecka. Jag valde medvetet bort att åka och hälsa på i helgen, för jag var så galet slut och behövde verkligen vila. Men nu får jag självklart jobba på att inte ha dåligt samvete över det.
Kommentera