Så har påsken förflutit. Kaos är nog den bästa beskrivningen av påskhelgen 2015. På så många sätt.
Det yttre kaoset är väl lättast att hantera. Att vi är mitt inne i en totalrenovering av vårt kök. Vi har slitit ut allt det gamla och är nu på väg att bygga upp det nya. Så påsken gick ut på att lägga golv och skruva ihop triljoner skåp och lådor. Vi har kommit rätt långt nu, måste få hit elektriker och rörmokare för att koppla in spis, ugn, avlopp, diskmaskin.... och sen är det en massa, massa småfix med hyllplan, skåpluckor, lister, socklar, kakel.....
Och så minstingen, som ligger på soffan med brutet ben och behöver hjälp med det mesta. Som också bidrar till det yttre kaoset eftersom man blir avbruten allt som oftast för att han måste ha hjälp med toabesök, dricka eller nåt annat. Och självklart också en smula inre kaos eftersom det är så fruktansvärt synd om honom, vilket givetvis gör mig ledsen.
Men så - uppepå allt detta - och tyngre än allt bly i världen - ligger oron och sorgen. För att pappa inte har långt kvar. Jag åkte och hälsade på honom i torsdags. Första gången jag träffade honom efter att vi, och han, fått beskedet om att cancern har spridit sig. Han var så förändrad. Uppgiven och ledsen. Och mager.
Han har börjat fundera på praktiska saker. Om hur allt ska fungera när han har gått bort. Han har gett bort sin bil till mig, för att det sista lilla hoppet han burit på, om att någon gång kunna köra bil igen, nu har skrumpnat ihop och dött. Och han pratar med mamma om försäkringar och fullmakter. För att hon ska kunna ordna med allt när han inte längre kan. Så overkligt det känns. Och så förbannat ovärdig den här sjukdomen är. Smärtsam och utdragen.
Kommentera