Jag är ganska öppen med hur läget är. Jag mörkar inte att pappa, eller jag själv, mår dåligt. Jag har berättat för mina närmsta kollegor på jobbet, vi är bara 7 som jobbar på min avdelning, så jag tyckte det var mycket bättre om de visste. Så att de inte börjar undra sen, när jag kommer att vara borta en del. Jag förstår att många tycker det är svårt att hantera. Veta hur man ska bemöta, vad man ska säga. Men jag tycker mina kollegor har hanterat allt jättebra. Vissa frågar, någon ger mig kramar, andra säger ingenting, vilket jag förstår. För det ÄR svårt. Och många gånger behöver man liksom inte säga något. Bara visa att man bryr sig, genom att lyssna.
Sen finns det ju andra. Som säger helt fel saker. Och som inte ens inser själva att de säger helt fel saker. Jag kan förstå om man i stressen över att ha fått veta, kanske råkar säga något klumpigt. Just för att man inte vet hur man ska bete sig eller vad man "borde" säga. Men sen finns det de som tror sig veta, och som säger så sorgligt korkade saker att man baxnar.
Som härom veckan. När en kvinna jag jobbar med i vissa sammanhang, klampar in i mitt arbetsrum. Vi jobbar inte på samma avdelning, men jobbar ihop med vissa saker. Hon slänger ett öga på mig, konstaterar att "du ser trött ut" och jag beslutar mig då för att berätta för henne också. Och istället för att lyssna och ta in, lyckas hon, som alltid vända samtalet till att handla om henne och om hennes erfarenheter i ämnet. Hon berättar om otaliga människor hon känner, och har känt, som drabbats av sjukdomar av allehanda slag. Och så avslutar hon samtalet med ett:
"Ja, men det är ju tur att det är cancer han har, då behöver han ju inte ha ont i alla fall!"
Behöver jag förklara att jag satt stum vid mitt skrivbord när hon, glad i hågen och i centrum av universum, klampade ut ur mitt rum lika snabbt som hon klampat in?
Han behöver ju inte ha ont.
Min pappa kanske inte har ont. Han kan säkert uppleva små korta ögonblick utan fysisk smärta. Enbart på grund av att han är hög på en triljon olika smärtstillande tabletter. Och den psykiska smärtan, som inte på något sätt går att dämpa - den gnager hål i hela hans väsen.
Tala är silver, tiga är guld.
cancer,
smärtlindring,
smärtstillande,
Kommentera