Hasses Dotter

Pratade med pappa i förmiddags. Då hade han ringt mig 4 gånger inom loppet av en timme. Trots att han vet att jag är på jobbet ringer han flera gånger. Både på min jobbmobil och på min privata mobil. Jag visste varför han ringde och visste att jag skulle vara tvungen att ljuga om en sak. För att inte oroa honom är jag tvungen att ljuga. 

 

Jag hatar verkligen att ljuga. Jag är riktigt kass på det, och jag tycker verkligen inte om att göra det. Speciellt inte gentemot mina närmsta. Och speciellt inte med tanke på pappas tillstånd. Men samtidigt vet jag att jag måste. Vissa saker behöver inte han få veta, han oroar sig alldeles för mycket redan från början och en del saker är det bättre att han inte vet om. Därför svarade jag inte när han ringde. För att jag var tvungen att förbereda mig mentalt på lögnen. Till slut ringde jag upp honom. Och ljög. Så nu är det avklarat.

 

Pappa har nästan ingen röst kvar. Han har varit hes i flera veckor, kanske månader nu. Vi vet inte varför. Men det är svårt att höra vad han säger, och samtalen blir kantiga, stötiga och liksom utan känsla på nåt sätt. Åtminstone över telefon. Han undrade om jag kunde skjutsa honom till röntgen på söndag. För att han "har nåt i magen" som trycker på. Han hade en metastas vid revbenet förut. Som växte så illa så att revbenet gick av, tror man. Och nu har han fått ont igen. De ska röntga och se om det kanske har utvecklats till en tumör. 

 

DET KANSKE ÄR EN TUMÖR.

 

Just nu lever jag i limbo känns det som. Jag har ingen aning om hur lång tid pappa har kvar. Ibland tänker jag att det kanske rör sig om nåt år. I andra lägen, som när jag pratade med honom idag, slås jag av tanken att han kanske inte ens finns kvar till sommaren. Jag förstår att läkarna inte kan säga, att ingen kan veta. Men ovissheten är gnagande.