Pappa har en undersökning med röntgen inplanerad nästa fredag, om en vecka. Kallelsen kom för ett par veckor sedan, när situationen såg helt annorlunda ut. När han fortfarande var på benen och fortfarande..... ville.
Jag pratade med mamma igår, om undersökningen. Om den fortfarande var aktuell. Och att jag i så fall gärna kunde följa med honom dit. Och både mamma och jag liksom tassade runt det som vi båda tänkte men ingen ville säga...... Tills vi slutligen båda frågade..... "Om det ens är någon idé"?? För vad de än kommer fram till, vad de än hittar, så kan de ju inte göra något åt det.
Min faster hade pratat med pappas läkare om det. Och läkaren hade väl sagt ungefär samma sak. Att undersökningen kanske egentligen är överflödig. Men, att vi inte skulle säga det till pappa. Han har det tufft nog ändå, och att säga att det inte är någon idé att göra fler undersökningar.... ja, det är ju som att skriva under på dödsattesten medans han fortfarande är i livet. Så läkaren planerade att istället fråga pappa om han ville och orkade med undersökningen. Så även om pappa är väl medveten om vad som är på väg att hända, har han ändå möjligheten att välja.
Med tanke på hur dåligt han mår, och hur anstängande det skulle vara för honom att göra undersökningen, är vi ganska säkra på att han ändå säger nej.
Kommentera