Jag var och hälsade på pappa i lördags. Han var svag och hade ramlat omkull när han var på väg till toaletten. Lyckligtvis klarade han sig utan några skador, mer än kanske något blåmärke.
Han hade svårt att sitta upp utan stöd, och jag fick sätta mig bredvid honom i sängen så han kunde luta sig mot mig för att inte ramla bakåt. Jag slogs av hur liten han har blivit. När vi satt så där, med våra ben tätt mot varandras, slog det mig att hans lår har krympt och nu är hälften av mitt. Min pappa, som alltid har varit stor och stark, rak i ryggen, med en rejäl dos pondus..... Han satt där, och lutade sig mot mig, och hela hans kropp skakade av ansträngningen.
Igår vid lunchtid ringde mamma. Då hade hon blivit uppringd av sjukhuset som bad oss komma. För man gjorde uppskattningen att det inte var långt kvar. Kanske bara några timmar. Pappa var så förändrad tyckte de, svarade inte på tilltal som han brukar, var mest bara trött.... Så vi kastade oss iväg. Med andan i halsen kom vi dit och det enda jag kunde tänka var "hoppas vi inte kommer för sent". Och så kom vi dit. Och visst var pappa trött, men han var vaken och "med" och som den entertainer han alltid har varit, låg han och höll låda i sjuksängen. Skojade och berättade om vilka sköterskor han tyckte om, och tvärtom... Kanske blev han pigg av att få sällskap...
Vi stannade ett par timmar och när pappa sedan ville vila, åkte vi hem. Vi bor alla så nära, bara nån kvarts bilväg från sjukhuset, så vi tänkte att det var bättre så. Eftersom vi inte vet hur det kommer att bli. Hur lång tid han har kvar... Nu går jag med en jätteklump i magen och bara väntar på att samtalet ska komma.
Kommentera