Min pappa har alltid varit väldigt överbeskyddande. Som tonåring var det inte alltid förenat med uppskattning från min sida, att pappa ville ha full kontroll på var jag var, när jag skulle komma hem, vem jag var med och så vidare... Nu när jag är vuxen och har egna barn kan jag helt och hållet förstå hur han kände. När hans yngsta dotter började slå sig fri och upptäcka världen på egen hand. Jag förstår känslan i att vilja skydda mot allt ont, trots att man någonstans vet att alla måste få brännas av elden, göra sina egna misstag, för att kunna växa och bli fungerande vuxna.
Jag minns en gång, det var nog sommaren 1992. Jag var 17 år gammal och levde livet dag för dag. Jag bodde i en förort till Stockholm, som jag trivdes riktigt bra i, men hade större delen av min kompiskrets ute på landet, där vi hade vårt landställe, kanske 2 mil hemifrån. Det var lite bökigt att ta sig dit med kommunala färdmedel. Med bil tog det kanske 20 minuter, med buss mer runt en och en halv timme. Dessutom låg busshållsplatsen en bra bit ifrån vår stuga, så man var tvungen att gå nån kilometer eller två längs en smal landsväg för att komma fram.
Jag kände mig vuxen givetvis. Ville klara mig själv. Och skulle givetvis inte bli skjutsad av min pappa till landet när det gick att åka dit med buss. Pappa erbjöd sig både en och fem gånger att köra mig, men jag vägrade bestämt. VILL KLARA MIG SJÄLV!! Pappa funderade en stund och kom sedan på den, enligt honom, bästa lösningen på problemet.
"Du får ta bussen, men jag hämtar upp dig på busshållplatsen och kör dig sista biten!"
Han tyckte alltså på fullaste allvar att han skulle åka i sin bil, bakom bussen jag åkte, för att sedan kunna hämta mig på busshållplatsen och köra mig den sista kilometern!!
Älskade, älskade pappa!! Så mycket kärlek. Så mycket omtanke. Så mycket oro. I stundens hetta kände jag dock inte alls så, om ni förstår hur jag menar? Jag har fått kämpa med näbbar och klor för att slå mig fri, och än idag skulle nog pappa helst skjutsa mig, om han kunde.
pappa,
överbeskyddande,
